Det var många som undrade hur det var att flyga ballong, så jag tänkte att jag skulle göra ett eget inlägg om det.

 

Dagen började med att vi blev hämtade på hotellet hutlöst tidigt. Vi skulle vara på plats och klara i soluppgången nämligen.

 

Väl framme vid startpunkten fick vi först väga oss så att de kunde beräkna vikten på alla passagerare. Sen fick vi hjälpa till medan de fyllde ballongen. Vi åkte en varmluftsballong, så då värmer man luft med en brännare och temperaturskillnaden mellan luften utanför och den i ballongen gör att man lyfter.

 

 

 

Jag är inte speciellt höjdrädd, men jag tyckte ändå att det var läskigt i början. Man ska liksom lita på de där fysiklagarna under en hel balongfärd. Och en ballong går inte att styra annat än nedåt och uppåt, så när man ska landa får man helt enkelt improvisera. Men efter ett litet tag hade jag vant mig och då var det bara roligt! Det var rofyllt och inte alls blåsigt.

 

 

 

 

Det var två ballonger som lyfte ungefär samtidigt. Perfekt när man vill kunna fota hur det ser ut. Vi skiftade mellan att fotografera varandra och att fota utsikten. Men det gällde att hålla hårt i kameran så att man inte tappar den, speciellt då man lutade sig över kanten för att fota rakt nedåt.

 

 

I Queenstown, där bergen väller ut över hustaken och molnen ligger som ett duntäcke runt bergstopparna, valde min syster och jag att åka luftballong. 

 

 

Vandringen del 2: 

 

Vi ställer oss och tittar på utsikten en stund. Dricker vatten, pratar med andra vandrare och jag tror jag blir ombedd att ta kort på åtminstone fyra personer med deras egna kameror när de står på toppen med bergen bakom sig. Vädret är dramatiskt och skiftar precis hela tiden. Sol, moln, dimma, klart igen och allt under samma minut. Jag har aldrig sett moln röra sig så fort.

 

Förutom att hälsa på min bror var ett skolprojekt min anledning att åka till Nya Zeeland. När man läser på fotoskolan i Jönköping gör man en projektresa. Poängen är att åka någonstans där man aldrig varit och dokumentera, skapa, fota, filma eller vad man nu vill göra med kameran.

 

Jag valde att ge mig iväg på en tredagarsvandring i Fiordlands nationalpark. En vandring där bara ett begränsat antal personer får vistas i den gigantiska, orörda nationalparken samtidigt och platser måste bokas i förväg. Norrlänning som jag i grunden är, älskar jag natur. Jag älskar orörd trollskog, fågelkvitter, blommor, berg och glaciärer, vatten som är så rent att det går att dricka precis som det är osv osv. Såna där miljöer som är omöjliga att göra rättvisa på bild. Där ingen mobiltäckning finns, inga eluttag, där stjärnhimlen syns så klar att det känns som att den går att nå med handen, där man bär allt man behöver på ryggen. Där det inte finns några sopkorgar eftersom det inte finns någon sophämtning och allt man tar med sig in även måste tas med ut.

 

Vandringen började med trollskog. Ni vet, där varje träd ser ut som en gubbe, mossa ligger överallt och växterna ser ut som något man vill stoppa i en trolldryck.

 

  

 

Jag läste en gång en studie som tog upp ensamhet som en riskfaktor. Studien visade att social isolering är lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka. Det är också dubbelt så farligt jämfört med fetma och farligare än stillasittande.

I veckan har vi varit i Köpenhamn med fotoskolan och ägnat oss åt streetphoto. Jag valde att fotografera ensamma människor och fenomenet "ensam tillsammans", som jag tycker är extra påtagligt i storstäder. Trots att människor lever så tätt inpå varandra så känner sig många väldigt ensamma. Människor springer förbi varandra på gatorna, men ingen frågar vem du är eller hur du mår. Många är just ensamma, mitt bland tusentals människor.

Vår uppgift är att skapa ett bildspel och här är några av bilderna som ska vara med i mitt:

Dagens gästföreläsare, Anna von Brömssen, fick hela vår klass i tårar då hon visade bilder från cancersjuke Sebastians tre sista veckor i livet. Annas bilder grep tag om magen och hjärtat och vred om. Tillsammans med hennes berättelse var det omöjligt att lämnas oberörd. Hon berättade en historia om att det inte bara är nittioettåringar som dör. Det gör även barn och ungdomar. Sebastian blev 15.

Hockeyproffs dör också. Idag är det ett år sedan Stefan liv dog i en flygolycka och det hölls en minnesceremoni i Jönköping för att hedra minnet av Stefan. Tusentals människor träffades på Kinnarps arena, promenerade mot stranden och skickade sedan upp Khom loys över Vättern. Otroligt vackert! Sonya, Fidde och jag var på plats och dokumenterade. Här kommer några av mina bilder.